Slutar det aldrig göra ont?

Jag saknar min mormor och morfar så otroligt mycket. Det gör ont. Det är drygt ett år sedan min underbara mormor gick bort. Än i dag är jag tacksam för att jag var där när det hände, jag och mamma. Morfar följde henne nästan ett år senare, någon månad sedan nu. Jag hann hälsa på honom en sista gång, Filippa fick en chans att säga hejdå. Filippa älskade dom båda, hon kröp upp i sängen både hos mormor och morfar och klappade dom på kinden.
Min mormor fanns alltid där för mig när jag var liten. Hon sjöng sånger och ritade med mig. När jag skulle sova över låg hon bredvid mig och ritade på min rygg så jag fick gissa vad det var. Blommor, hus och kanske en katt. På natten om jag vaknade kunde jag knappt somna om för mormor och morfar snarkade så högt. Men nu får jag aldrig höra det igen.
När jag kom hem från skolan kände jag redan i trappen om det bakades bullar. Jag sprang upp och ringde på dörren, jovisst var det mormor som bakade. Kall mjölk och mormors bullar, det godaste mellis som finns. Fanns.
Jag hade en nära relation till min mormor, hon var en varm och underbar mormor. Hon gillade inte att jag färgade håret svart, gick i kängor och lyssnade på hårdrock, men det fanns alltid en öppen famn som väntade. Alltid en stor kram, vare sig man behövde en eller inte.
Och morfar. Jag tyckte nog allt att karln var lite läskig när jag var liten. Lite. Men ju äldre jag blev ju mer upptäckte jag hur rolig han var och ibland, som lite i smyg, omtänksam. Och även efter honom finns ett stort hål.
Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska fylla det tomma. Inte alls. Fortfarande ibland när jag far hem från jobbet kan jag tänka "jag måste ringa mormor och berätta!". Men det går inte. Aldrig mer. Och det gör så ont. Så jätteont. När slutar det göra ont? Min älskade mormor och min älskade morfar, mina älskade änglar.