Ni som känner mig vet vad jag gått igenom de sista veckorna. Den 1 november drabbades min mamma av en stroke och en hjärnblödning, den dagen vändes livet upp och ner. Hon kördes direkt till Umeå där hon låg sövd på IVA i ca en vecka, sen vaknade hon tack och lov till och fick fara till Sundsvall igen. Hon vaknade, kunde knappt prata, knappt röra sig och mindes ingenting. Nu är hon vaken, jag har försökt hjälpt till med att berätta om hennes försvunna vecka och hennes sjukdom. Hon har haft enorma framsteg den senaste en och en halva veckan, fram till igår. Nu har hon tappat talet mer, är mycket tröttare igen. Förhoppningsvis är det pga en infektion hon har i kroppen, man håller tummarna. Tummarna som numer är ömma av allt hållande.
Min mamma och jag var, är, väldigt nära. Det var henne jag ringde till när något hänt, när jag var glad eller ledsen, när livet kändes orättvist eller bara för att prata strunt. Det kan jag inte just nu. Egoistiskt kanske men det gör ont. Jätteont. Ett stort hål i bröstet som jag hoppas kan fyllas igen så småningom.
När något sånt här händer omvärderar man livet. Man lär sig börja uppskatta små saker i livet. Uppskattar att man faktiskt kan kliva upp själv på morgonen, att man har ett jobb att gå till. Man uppskattar den familj, de vänner runt omkring en som man annars lätt tar för givet. Men det finns en baksida också. Just nu känns det inte bra, inte bra alls. Missförstånd och människans blindhet. Detta är inom familjen, släkten, och sliter mig i bitar. Jag behöver prata med min mamma om det här men det går ju inte längre. Inte än. Mina upplevelser har gjort att jag blev ärlig, jag sa som det var och naturligtvis hade jag "fel". Ljög gjorde jag också. Det är så tragiskt för jag ville ha en positiv och kärleksfull förändring som aldrig blev av och jag blev frustrerad och ville att man skulle lyssna. Men nej. Jag vet att det inte är jag som förlorar i längden men jag kanske inte har lika många släktingar kvar att prata med i slutändan. Jag är ganska naiv och lite av ett barn, jag vill bara att alla ska ha det bra.
Tack och lov för min underbara sambo Andreas stöd och kärlek och mina goa barn som låter mig krama dom blå när det gör som mest ont.
